Varför man väljer olika tekniker är förstås dels för att få olika uttryck men också för att vara rationell. Jag har en modell av ringar som jag sågat ut från 5 mm silverplåt. Det är FRUKTANSVÄRT jobbigt att såga i så tjock plåt och tar en hel evighet. Därför har jag gjort några modeller som jag låter gjuta och där varje ”ämne” sedan bearbetats för att få rätt storlek i förhållande till beställaren (oftast gör jag dessa på beställning eftersom kombinationen storlek och sten gör det väldigt svårt att gissa rätt på vad just du vill ha). Höjden på fattningen kan också förändras och även formen på stenen och fattning.

Många gånger gjuter man former som tål att se lite allmänt wobbliga ut och därför har det kanske lite rykte om sig att vara en billig process. Det kan absolut vara så, och mycket av det man ser ute i det lägre prissegmentet av smycken är gjutet, men enstycksgjutning i Sverige gör man snarare för att det blir bästa lösningen för just den formen. Den kanske låter sig modelleras fram bättre och lättare i vax, eller har så många olikformade delar som ska sitta ihop, att det blir enormt tidskrävande att skulptera i metallen.

Jag har en annan form som jag gjuter. Det är ett örhänge som jag tog fram genom att såga änden av en 5 mm silvertråd till 4 delar som jag bände ut. Dessa filade jag sedan ner till spetsar längst ut och slipade rent. Väldigt tidskrävande. Också lite lätt att hamna en smula snett, vilket gjorde att alla 4 delarna inte blev lika stora. Så ville jag inte ha det och lösningen blev gjutning. Det här örhänget har följt med mig som ett spår från mitt examensarbete på Konstfack och håller lika bra idag som de gjorde 1999, tycker jag!

Dessa örhängen har även blivit en armatur åt BSweden Belysningsbolaget – SPLIT, min hyllning till att utbildningen jag gått innehöll ”formgivning” i namnet.